I Föräldrarnas tvärtemotbok av Åsa Glas och Åse Teiner presenteras 49 galna lösningar på vardagens problem. Egentligen är vi lite tvärt om ibland. Jag har tvingats till det för att inte bli helt vansinnig. Jag brukar fråga mig själv ”spelar det någon roll?” innan jag reflexmässigt säger nej eller tar en hopplös strid. Strider blir det liksom ändå. Det kan bli en glass före maten ibland mot löfte om att de kommer att äta en då och de gör de faktiskt i nio fall av tio.
Jag gillar därför idén att köpa en geléråtta till varje familjemedlem när man handlar. Hur farligt är det egentligen förutsatt att ungarna inte trycker i sig socker jämt? Då är det ett problem, men en och annan glass eller geléråtta lär inte ställa till några större problem.
Spelar det någon roll om man ammar? Ja, jäklar. Vi varvade bröstmjölk och flaska med Storebror och jag fick en del kommentarer när jag satt med min minibebis och en flaska. Konstigt nog verkar det vara okej för vem som helst att kommentera allt som gäller graviditet och småbarn. Lillebror vägrade att ta flaskan. DET var ett problem.
Måste man gå på MVC:s föräldrakurs? Absolut inte, men visst gjorde vi det och visst var det på många sätt absurt. Emmy valde dock att inte göra det och blev näst intill sönderkommenterad på MVC.
Hur får man en roligare vardag? Det kapitlet tål att läsas. Många gånger.
Kan man tävla i storhandling? Tydligen.
Är det okej att hela familjen sover i soffan? Om alla kan sova så varför inte?
Och en av de bästa: Vad gör man om man inte vill ha husdjur och ungarna tjatar hål i huvudet på en? Lånar grannens katt såklart. I smyg.
Många roliga och tänkvärda kapitel med mer eller mindre galna lösningar på vardagsproblem. Jag gillar det och skulle ha behövt en sådan här bok ännu mer för ett par år sedan. Nu får ungarna sova på madrasser bredvid varandra på golvet i sitt rum om de känner för det, vandra omkring i kalsonger hela dagen eller käka glass före maten. De lär inte dö av det.
Det avsnitt jag behöver läsa hur många gånger som helst är det om hur svårt det är att sluta säga ja till ansvar. Jag är redan med i styrelsen på barnens förskola. Jag behöver kanske inte bli klassförälder i skolan sedan, eller skriva protokoll på alla möten (vilket jag ofta gör) utan faktiskt låta bli att säga ja. Tyvärr handlar det om att jag tycker att det är så pinsamt när alla sitter och vrider sig för att slippa säga ja att jag ofta gör det av ren reflex. ”Tänk om…alla dukton blev åtminstone 25% latare” skriver författarna på sin hemsida Tvärtemot och ja, vi duktiga flickor kanske ska göra ett försök. Kaos är det alltid och det blir säkert lättare om vi kan stå för det och lata oss helhjärtat.
Föräldrarnas tvärtemotbok sätter fokus på något väldigt viktigt, att det faktiskt ska vara lite kul att leva också. Ofta blir vardagen med barn bara en massa tjat och gnat, allt för ofta helt i onödan.
